Texten skrevs våren 2019 till konstnären och koreografen Pontus Petterssons utställning Ägget, katten och dikten – där ytan river sår på Konsthall C i Hökarängen, Stockholm.

Ett eget skal

”– Ägget var kanske en triangel som rullade runt så mycket i rymden att den efter hand blev mer och mer oval.”

Det måste ha varit någon gång under 1990-talet, kanske 1993 eller 1994, i mormoderns och morfaderns timmerstuga i Tornedalen strax utanför finska Pello, alldeles vid gränsen till Sverige. Enbart en älv de två länderna emellan. Det hela började med att hon skalade bort det hårda vita skalet, och sedan det mjukt vita. Det var begäret lika mycket som nyfikenheten som drev henne. Mellan det vita och det gula fanns en annan typ av gräns, en grågrön markering som visade att ägget kokat vad många skulle påstå är alldeles för länge. Hon tog försiktigt upp den gula kulan, tittade på den, och lade den sedan i munnen. Den var torr och smulades sönder när hon långsamt pressade tungan mot gommen. De små bitarna blandades upp med saliv och blev till en enda röra som fastnade på insidan av hennes kinder. I den stunden blev det uppenbart för henne att gula och vita hör samman, att de på flera plan inte fungerar individuellt, oavsett om ägget ska ätas eller inte. Hon kände sig dum som inbillat sig annorlunda.

”Jag tar ännu ett ägg i köket, jag slår sönder dess skal och form. Och exakt från och med detta ögonblick har det aldrig funnits något ägg.”

Om hon tillät sig att tänka vidare på formen så kunde hon konstatera att det nog ändå är den som utgör premissen för äggets varande. Det är genom dess form som idén om ägget tar plats mitt ibland oss. För det mesta betydde ägg för henne just hönsägg, det måste ändå understrykas då det finns en mängd olika ägg i världen. Med viss variation är ägg av samma sort lika varandra. Men de små skillnaderna i form och storlek var ingenting hon med blotta ögat kunde se om hon lät blicken vandra över ett flertal ägg som låg uppradade jämte varandra. Hon var medveten om seendets bedräglighet. Också mängd och upprepning hade en tendens att förbrylla hennes perception. Det var enklare för henne att se skillnad två ägg emellan än fler. Men oavsett om hon blundade eller hade ögonen öppna, visste hon trots allt att varje ägg är unikt.

De flesta småfåglar kan varken se eller på annat vis förstå om ett ägg av annan art är större än deras egna. Detta lärde hon sig under en period då hon intresserade sig för göken och dess levnadsvillkor. När gökhonan lägger sitt ägg i andra häckande fåglars bon slukar hon ofta ett eller flera av de andra fåglarnas ägg för att skapa utrymme i boet. Mindre än tio sekunder tar det henne att ta bort ett ägg från världen och tillföra sitt eget. Det finns olika typer av gökar så variation existerar även där. Ibland puttar gökungen själv reflexmässigt ut de andra äggen ur boet. Detta skeende möjliggörs av att gökungen ofta föds innan ungarna av annan art. Ingenting av detta har med slumpen att göra. I Spanien har forskare upptäckt att gökens skurkaktiga beteende för värdfåglarna inte enbart innebär förlusten av en eller flera ungar av den egna arten. Den udda gökungen kan också agera visst skydd för kvarvarande fågelungar genom att avskräcka rovdjur från att närma sig boet. Den otrevliga smaken av gökunge verkar nämligen vara något som rovdjuren helst undviker. Gökens ägg liknar värdfåglarnas ägg i såväl färg som mönster, ingen vet riktigt hur det har gått till eller hur gökhonan vet exakt i vilket bo hon ska lägga sina ägg, men hon vet. Den mer markanta skillnaden är att gökens ägg är större än de andra fåglarnas. Människan kan se detta, även bofinken har lärt sig lägga märke till att någonting är annorlunda, men de flesta andra småfåglar har hittills ingen uppfattning om saken.

”– Ägget ser mig. Idealiseras jag av ägget? Begrundas jag av ägget? Nej, ägget bara ser mig. Det är befriat från den förståelse som sårar.”

Någon gång under våren gick hon ut i den fortfarande snötäckta trädgården för att leta efter ägget som någon, med henne i åtanke, hade gömt. Det var den tiden på året då hon skulle födas på nytt. Det visade sig svårt att hitta ägget eftersom snön och ägget var av snarlik nyans, men efter en tid fann hon det. Hon smekte varsamt ytan av vit emalj. När hon öppnade ägget såg hon en gyllene gula som även den gick att öppna. Inuti gulan låg det en höna av guld och i hönan en miniatyr av vad som såg ut att vara en kunglig krona. Från kronan hängde det ett smycke med en äggformad rubin. Hon trädde det röda hänget på en guldkedja och fäste den om halsen. Ägget hade många år på nacken, det kunde hon se, och hon funderade över hur många fler ägg av denna sort som existerade. Eftersom hon var något av en expert på området (ägg) kunde hon efter en tids eftertanke dra sig till minnes att det rörde sig om 50 stycken, varav sju var spårlöst försvunna.

Det repetitiva öppnandet av ägget och dess innehållande delar tilltalade henne, eftersom det var sökandet (snarare än förståelsen) som lade grunden för hennes hela existens. Rörelserna fick henne också att minnas när hon senast höll ett ägg i sin hand. Minnet väckte viss frustration då hon vid det specifika tillfället hade tappat ägget rakt ner på det gröna köksgolvet, brutit dess form, och sedan besviket torkat undan resterna med en bit hushållspapper. Men det var ändå i stunder likt denna, när hon tillät sig själv att vara i sin kropp, som hon blev medveten om äggets inneboende koreografier. De vardagliga rörelserna i att skala, tugga, dela, och vid mer speciella tillfällen måla, ägget. Att ömsint hålla det i sin hand och med lagom kraft stöta skalet mot kanten av stekpannan, för att sedan låta innehållet fräsa på den heta ytan av gjutjärn. Koncentrationen och närvaron som krävdes för att inte tappa ägget var en tillsynes enkel uppgift som hon inte alltid bemästrade, men hon visste att också misslyckadet bar med sig värdefull kunskap. Minst några gånger i månaden stod hon med krökt nacke och stirrade ner i kastrullen på spisen, med förhoppningen att ägget inte skulle spricka och sippra ut i det kokande vattnet. Fem eller sex ödesdigra minuter till ljudet som formades när bubblorna om och om igen fick ägget att studsa mot botten av kastrullen. Hon blev plötsligt osäker på när ägget slutar vara ägg, men eftersom tanken var överväldigande lät hon den sjunka åt sidan. Hon kunde inte fullt ut acceptera ovissheten men samtidigt var hon medveten om att det var den som var en av hennes starkaste drivkrafter. (Missförstå nu inte ordet drivkraft som en framåtgående rörelse. Hon är mer envis än hon kan föreställa sig, och rör sig oftast i motsatt riktning.)

”Ägget är en manifestering. Att ha ett skal är att äga rum.”

Det kan låta tröttsamt, men förr eller senare befann hon sig alltid tillbaka vid platsen man kanske skulle säga att hon kom ifrån. Hon hade aldrig riktigt kunnat reda ut för sig själv exakt vad det innebär att komma någonstans ifrån. I Finlands nationalepos Kalevala föddes jorden ur ett ägg. Man kan nog påstå att det var något av en olycka, ett oaktsamt beteende men också en beslutsamhet, som hon kunde relatera till, hos luftens och naturens gudinna Ilmatar. Äggen som värptes i Ilmatars knä kom från en and som flög in över havet. Sex gyllene ägg och ett av järn. För Ilmatar var värmen från äggen outhärdlig, så till slut särade hon på sina ben varpå äggen rullade ner i havet och krossades. Ur de trasiga äggen föddes sedan jorden, himlen, solen, månen och stjärnorna. Också hon föddes ur ägget.

”– Bara den människa som såg världen skulle se ägget. Precis som världen är ägget självklart.”

(Citaten i texten är hämtade ur författaren Clarice Lispectors novell ”Ägget och hönan” i novellsamlingen Hemlig lycka från Tranan förlag.)